tisdag 14 april 2015

Sofias änglar

Det är nog många med mig som varje vecka får ta fram näsdukarna när det är dax för Sofias änglar på tv.
Underbart program där man hjälper dom familjer som haft det extra svårt. 



I måndags var det ett avsnitt där äldste sonen i familjen tagit sitt liv och man fick följa familjen som levde med sorgen och saknaden. 
Det märkliga är att även fast vi varit med om exakt samma sak så berörs man lika mycket som om man själv inte hade upplevt de där känslorna. Jag grät mig igenom hela avsnittet för deras skull och jag riktigt kände  ända in i hjärtat hur ont det gjorde. 
Vi är många familjer som lämnas med stora sorger att bearbeta när en familjemedlem väljer att avsluta sitt liv. 

Självklart satt jag efteråt och tänkte mycket på Niklas och första tiden efter hans död, om hur jag tog mig igenom en dag i taget fast vissa dagar aldrig ville ta slut. Jag tänkte mycket på det här med de fysiska saker Niklas lämnade efter sig, hur jobbigt det var att ta tag i allt. Hur man luktade på hans kläder tills det inte fanns nån lukt kvar, känslan av att välja ut vad som skulle sparas och inte. Jag tänkte också på hela den här tiden fram tills nu när man bearbetar och bearbetar trots att åren går. Hur sorgen aldrig blir mindre utan bara en del av ens liv. 

I programmet skrattade dom mellan tårarna och jag minns själv hur märkligt det kändes att skratta igen. Att man nästan skämdes. 
Jag hade någon bild av att man inte skulle kunna skratta igen men det var ju just skrattet som gjorde att man faktiskt orkade ta sig framåt. 

Jag skrattar mycket och jag gråter fortfarande ibland. Oftast utan föraning men ibland kan man känna sig ledsen i flera dagar sen känns det bättre när man gråtit lite. Jag gråter fortfarande när jag möter en Ambulans med blåljus ibland . Vissa gånger knyter det sig bara i magen men vissa gånger kommer tårarna. 
Jag har fortfarande ångest över sjukhuslukt och jag får ett stort lugn men ett tryck över bröstet när jag går in i en kyrka. En dag hoppas jag få gifta mig i kyrkan Niklas begravdes och därmed få ha både en av de lyckligaste dagarna i livet där samtidigt som jag upplevt ett riktigt tufft avsked av min lillebror där. 
Jag vet att han kommer vara med mig då precis som alla andra dagar även om det inte är fysiskt. 

Min ängel! 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar