tisdag 30 juli 2013

Att leva med saknaden

Vi går nu snart in i augusti.
Juli har gått så snabbt och jag har hunnit med så mycket kul redan.
Augusti kommer också bjuda på mycket kul bla en resa till Gotland 1 vecka men Augusti bjuder också på nåt mer. Augusti river upp ett stort stort sår som aldrig nånsin kommer läka helt.
Augusti är månaden då Niklas valde att lämna oss. 11 augusti 2011. Dagen då livet stannade upp och aldrig blev som förr igen.

Förr bloggade jag om sorgen ofta. Nu mer sällan och jag sparar mycket till årsdagen så det blir ett längre inlägg tillägnat Niklas.

Saknaden försvinner aldrig. Inte sorgen heller men vi har ju alla lärt oss att leva med den och vi har också lärt oss att uppskatta det vi har på ett annat sätt.

Sommaren tex. Årets bästa årstid.
Jag lovade mig själv inför den här sommaren tre saker. Att resa mer, äta mer jordgubbar och att bära klänning med bara ben mer.
Jag tänker på dom tre sakerna mycket och jag har hittills uppfyllt alla tre bra och än är inte sommaren slut.

Det handlar om att ta vara på den tid vi har. Man vet aldrig när den tar slut.

Tiden med Niklas tog slut den 11/8 2011 en solig men kall dag.
Vi fick 28 år och 6 månader med honom.
Det kan låta lite. Han hade ju hela livet framför sig,, men det är oxå en lång tid.
Det beror på hur man väljer att se på det.

Jag är otroligt tacksam för dom åren vi fick med Niklas och jag tänker så varje dag.
Det är lätt att tänka på det bra och att va tacksam men man får inte glömma att man som nära anhörig också måste hantera som stunder då man faktiskt hamnar i en downperiod. När sorgen blir för tung och gråten måste få komma en stund.

För mig tog det några veckor innan sorgen släppte taget korta stunder och jag kunde le igen.
Jag hittade sen glädjen mitt i allt kaos och dom tuffa dagarna blev färre än de bra dagarna så man kunde fungera "normalt" mestadels av tiden.
Numera är som riktigt jobbiga dagarna så få att man nästan blir lite paff när dom kommer med sån stor kraft. Det är svårt att beskriva så nån som aldrig varit med om det förstår men man känner sig först lite trött och sen kommer klumpen i magen och gråten bränner bakom ögonen. Man minns och just då klarar men inte av att hålla emot. Ibland kommer det bara över en som en stark våg. Saknaden och sorgen.

Numera kommer den korta stunder. När dom kommer vill jag va själv. Stänga in mig lite. Låta tårarna komma en stund och skriva lite.
Jag vet sen att när jag vaknar i morrn är det en bra dag.

Jag minns när jag hade dom tuffa dagarna jätteofta då var det min räddning, att veta att nästa dag var alltid en bra dag. Utan det vet jag inte hur jag hade orkat.

Idag har det varit en bra dag men en tuff kväll. Såna stunder måste få komma och gå.
Det är en del av mitt liv och en del av mig. Lina utan sin lillebror.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar