lördag 8 december 2012

Familjen

Att va en familj,,,

För bara några år sen var ordet familj för mig  nåt som bestod av mamma, pappa och barn. Det är så det ska vara.

Nu, lite äldre, lite klokare och många erfarenheter rikare, fina som mindre fina resonerar jag lite annorlunda. Rätt eller fel avgör man själv men för mig behöver inte familjen se ut riktigt så.

Ibland blir inte livet riktigt som man tänkt sig, och hur gör man då?
Ska man acceptera situationen och stå ut eller ska man göra nåt åt sin situation?
Där finns det inget rätt svar men jag minns att jag för 10 år sen resonerade som att man får helt enkelt stå ut. Livet är inte alltid lätt men för barnens skull måste man kämpa på.
Och det gjorde vi verkligen.
Det var 8 fina år och jag ser nu tillbaka på dom med ett leende. Så unga! Min första familj och min första erfarenheter som vuxen.
Ungdomskärlek blev förlovning, barn, hus men så en dag 8 år senare 2004 , 24 år gamla valde vi att dela på vår familj och fortsätta var för sig.

1998 vårt första hem



Gravid med Julia

och så en liten familj







där vi sen blev fyra







Vilket nederlag och vilket smärta att inte leva varje stund man kan med sina barn och att inte leva med den som skulle vara ens livskamrat. Det var hemskt.
Ibland ville man bara ge upp och flytta ihop igen och bara glömma allt, men så hitta man ändå ett sätt att leva, inte ihop men som ett team för barnens skull, varannan vecka men men mycket tätare kontakt däremellan.
En lång resa som inte var spikrak.

Så kom kärleken igen och knackade på.

Det var inte smärtfritt men till slut blev det ändå vi.



Ganska snart gick vi från att vara fyra i familjen ...





 Till att bli fem...
Och det mina vänner var ingen enkel match..
Donna nr 3 hade kolik och roade sig med att sina första 12 veckor i livet skrika sig igenom nätterna.
Efter 10 veckor ringde jag mamma och tjöt av utmattning.




Men det gick ju över och livet rullade på, nu på ett nytt sätt som en familj.

Vad som hände med dom första åren är nästan lite suddigt. Småbarnsåren gick så otroligt snabbt











och 6 år gick snabbt och vi hade ett bra liv ihop vi fem.
Vi hann förutom vardagen med att resa, köpa hus och renovera och barnen växte och blev större.

Vardagen var inte alltid lätt och att tappa bort varann var däremot lättare..
I december 2009 flyttade Macke efter ett många genomtänkta djupa diskussioner då vi tog ett gemensamt beslut att dela på oss och plötsligt bestod vår familj av fyra personer igen.

Det var en stor sorg att misslyckas och att inte kunna ge barnen den trygghet två vuxna ger, men givetvis också en stor sorg att stå själv kvar.
Såhär efteråt när jag tittar tillbaka kan jag konstatera att jag tog brytningen väldigt hårt och det var svårt att ge upp kampen för oss men jag fixade ihop med mina fina barn och med min övriga familj, främst mamma, Christer och Niklas.
Efteråt ser jag tillbaka på dom här åren med glädje och jag vet att vi gjorde rätt.

Sen det hände har det gått en ganska lång tid.. nästan exakt 3 år och mycket har hänt i mitt liv.
Det som kastade omkull hela min tillvaro var självklart Niklas död där jag omvärderade allt här i livet, alla val jag gjort och den händelsen har också gett mig ett nytt perspektiv på saker och ting.

Jag har en väldigt fin relation till både Johnny och Macke och det handlar i grund och botten om två saker. Att vi alla tre alltid gör det som är bäst för barnen samt att man visar en respekt för varandra.
Vi har delat allt under många år och vi kommer alltid vara föräldrar till våra barn oavsett hur framtiden ser ut.

Som gemensamma föräldrar till våra barn gör vi alla tre allt för att dom ska ha det bra även fast vi inte lever ihop.
Vi hittar även på saker ihop med barnen.

Jag och Johnny är på nästan alla innebandy och fotbollsmatcher ihop, vi går tillsammans på skolavslutningar, fikar ihop och vi var förra året i Turkiet ihop med alla tre barnen.








Så "jobbar" jag och Macke med, självklart är Claras behov det viktigaste.
Vi hittar på saker ihop med Clara med, vi fikar ihop och vi har en tät dialog om allt som rör henne.
Gemensamt för oss alla tre är ju givetvis att vi alltid ställer upp för varann när det behövs.
Det betyder inte alltid att man kan,, men man försöker alltid!





Så: Även om inte livet blir riktigt som man tänkt gällande familj så kan det bli  bra ändå.
Man kan kämpa sig blodig i sitt förhållande och man kan köpa att leva i nåt man inte är nöjd med, absolut! men man kan också välja att inte göra det.
Ibland får man välja själv eller ihop med sin partner, ibland måste man acceptera sin partners beslut, men man måste oavsett lära sig leva med det.
Livet är inte alltid enkelt och vi slutar aldrig utmanas.

Jag har tre trygga , starka barn som har fått va med om mycket roligt men också mycket tråkigheter men vi fixar allting tillsammans, såklart! Det gör man!

 Livet handlar om hur man hanterar plan B.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar